Anki

 

Jag heter Anki och bor strax utanför Töcksfors i västra Värmland tillsammans med min man, Frank, våra två barn, Oskar och David, våra katter och alla hundar.

Jag har nästan alltid haft hund, familjen hade en blandras då jag var liten, en blandning mellan gråhund och schäfer, en hane som hette Nicke som jag inte kommer ihåg så speciellt mycket om annat än att han hade tjock päls, vaktade hundgården och gillade familjen.
Sen köptes en labrador hane till familjen då jag var tonåring, Bozzo hette han, vi gick flera kurser på brukshundklubben och tränade flitigt, han var rätt duktig men lite stökig och gruffade mer än gärna med andra hanar, och passade gärna på att rymma till vackra damer om dörren var öppen.

Då jag flyttade hemifrån började drömmen om en egen hund, jag hade sett en Irländsk Setter då jag var ca 6 år och den vackra hunden hade jag kvar som en dröm. Alla talade givetvis om för mig att de var nervösa och jobbiga, men jag hörde mig för litegrann och bestämde mig för att en sån skulle det bli i alla fall. En tik skulle jag ha….det blev Barry! Markants Bar Is Closed, en hane som jag bara ääälskade, han var MIN verkligen. Vi gick på kurser, träffade hundkompisar och snart ville vi ha ytterligare en. Hamlet flyttade till oss. Nu var jag fast! Vi tränade, gick på kurser och ställde ut.

Sen har det bara fortsatt. 1995, på min födelsedag föddes Carmen hos Mia Karlsson på kennel Dark Auburn´s, jag skulle inte ha någon hund då egentligen men Carmen flyttade hem till oss ändå. Hon blev 12 år och var i hela sitt liv en värdig och vacker tik, hon var dessutom garanterat världens snällaste varelse! Gjorde aldrig nåt dumt mot någon, bara var snäll.

Sen var det nästa Dark Auburn-hunds tur; Alice, min ögonsten, vilken hund! Så otroligt rolig att jobba med, hon älskar allt: bollar, kampa, godis, mig…allt! Hon är ur Fidelies sista kull, och Fidde är en tik jag alltid beundrat, så himla vacker och med en stor personlighet. Tack snälla Mia för Alice!

Vi har inte bara settrar här hemma, husse är rådjursjägare och har till det ändamålet två taxflickor också. Mycket trevliga hundar de med, taxar och settrar passar verkligen ihop eftersom settrarna inte har något emot att vara liggunderlag åt en frusen tax, och taxarna gärna klättrar upp på en varm pälsig setter och vilar efter jakten.

Det jag tycker är så kul med hundar är att jobba med dom. För mig har det blivit lydnaden som kommer först. Jag har testat lite annat också, att spåra, både efter vilt och efter människor, men det är lydnaden som jag tycker är roligast. Att fundera ut hur man kan jobba för att nå ett mål, att peta med detaljer och att tävla (om det går bra, annars är det skit!!). Jag har även testat en del agility vid olika tillfällen och olika hundar. Men det är lydnaden jag återkommer till, kräver inte någon speciell plats, inte så mycket tid och bara att köra där man är och med den hunden man har, ALLA kan, gäller bara att hitta rätt sätt.

Sen tycker jag att det är kul med utställningar också, här kan man dock inte påverka lika mycket själv som i lydnaden, men visst är det kul.

Settern är hunden med stort H för mig. Jag gillar flera andra raser också, men vet att det är setter som är MIN ras. De är vänliga, glada, schyssta, tydliga i sitt språk, lugna inne, livliga ute (av och på-knapp), pigga och fulla av liv. Sen är de ju bara SÅ vackra, att se några settrar springa fram i skogen eller över en äng är ju helt underbart.

 

Detta med avel är inget jag hade tänkt från början. Jag har dock testat att para ett par av mina tikar tidigare men utan resultat.
Mia på kennel Dark Auburn´s och jag hade blivit goda vänner under åren vi känt varandra och hon frågade om jag ville bli delägare i hennes kennel, det ville jag!
Jag lånade Panda, D A Maryland och parade henne med D A Michigan och det kom 8 små ljuvliga valpar en vinternatt. En av dessa bor fortfarande kvar här, lilla Offa, min Panda-unge som är så go.

Visst var det jobbigt med små valpar, men SÅ himla kul. Det gör vi om! Fast jag får nog inte låta en valp stanna kvar här hemma vid varje kull, då blir det fort fullt! (Och risken är nog stor att jag får flytta då=), tror inte alla är så ivriga…).

För framtiden hoppas jag att vi får föda upp flera friska, trevliga och fina settervalpar till glädje för sina ägare i flera år till.

Anki

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>